Hej vänner,

Har många gånger funderat på varför jag låter den här bloggen ligga kvar, något egentligt svar har jag inte heller. Inredning är något man aldrig tröttnar på, läser andras bloggar och blir inspirerad men att få mig själv igång igen att börja blogga inredning händer inte. Är även dålig på att lämna kommentarer efter mig, lite känslan att hjälp, då kanske någon kommer in här och ser att jag har inte gjort nåt inlägg på evigheters evighet ;)

En liten bild från vår gård

Skulle ha kunnat blogga om min viktminskningsresa, men fast jag själv är stolt över mig själv och att ha fått mig själv tillbaka så kändes inte det heller som att det här var rätt ställe för det? Pst, 25 kg ner och jag är happy, happy!

Jag gående på en väg på Irland



Var på en  underbar resa med mamma, mormor och min bror till den gröna ön Irland, andra året i rad och hälsade på min moster - hon som mer eller mindre alltid varit som en storasyster åt mig. Hur lyckligt lottad jag känner mig som har möjilgheten att kunna åka iväg, tre generationer på en resa var jag egoistiskt nog lämnar barn och man hemma och bara får vara mig själv :) Och nej, jag skämdes inte lite heller utan planerar glatt en ny resa tillbaka, vi börjar ta det som tradition istället :)

Atlanten i bakgrunden, på väg till västkusten på Irland

Dessutom finns en av mina förälskelser där, en prins faktiskt. En helt underbar arab hingst som lystrar till namnet Prince, en riktig gentleman som förlåter mig för alla de fel jag gör när jag inte mera rider mer än en vecka per år och det är på Irland :) Därav stilen också... urk! Borde verkligen hitta någon trevlig arab här i trakten som får mitt hjärta att klappa lite extra, är så fånig att jag inte hoppar upp på en häst om inte jag blir lite småkär först ;)

Jag och Prince plus Ronja hunden som leker omkring oss

Jag skulle också kunna blogga om alla tankar man nu och då har, vad ska jag göra när jag blir stor? Är jag där jag faktiskt vill vara just nu? Tänker på jobbet i första hand. Hur ska jag göra för att komma dit jag vill? Eller är det bara mina "höstkänslor" som gör att jag saknar förändring? Min "tillbaka i jobb efter semestern depression" som spökar? Att sommaren gick alldeles för fort, saknade att inte vara hemma med barnen hela sommaren mer, att det skedet i livet är över - åtminstone just nu. Men ändå lyckan att se hur barnen utvecklas och blir större, även friheten man på ett sätt själv också får igen. Och samtidigt skräcken, vart tog åren vägen? Mina barn kan inte vara så stora redan, jag är ju ung?!? Sonen är mer än huvudet längre än mig, kör omkring på sin moppe, har gått ut grundskolan... Och jag som är bara 25 år ;D

 Cliffs of Moher

Blev en hel massa text det här, många funderingar i en stor röra. Ingen annan än jag förstår väl vad jag menar, men det är okej :) Men som lite plåster på såren så lite bilder från Irland, jag har t.o.m gjort ett undantag och visar bilder var jag själv finns, hoppas bara att det är små bilder nu :D

Sköt om er alla vänner!

Kram Nilla